Det finns mycket man kan säga om mig, jag slår vad om att det finns mycket sagt om mig..
Men jag har aldrig svikit en väns förtroende.. Aldrig…
Men dom har svikit mig…
Jag menar oftast vad jag säger och jag ställer alltid alltid alltid upp för en vän som behöver mig..
Utan att blinka.. Spelar ingen roll om det är något så lätt som att ge en axel att gråta på.. Eller bara nån som följer med en när man är rädd..
Tyvärr är det få man får samma sak i gengäld..
Vad får dig att tro att jag ska le när du ber mig om hjälp nu?
Vad får dig att tro att jag ska bry mig när du talar?
Vad får dig att tro att jag ska komma när du ropar?
Det finns brister i mig med.. Jag är väldigt envis.. Jag håller starkt i principer och jag ogillar starkt när någon försöker att sätta sig på mig men är det nånting jag aldrig skulle göra.. Så är det att svika en sann vän.. Jag finns alltid där för dem.. När som helst för är det nånting man ska hålla kärt är det vänner som blir som familj.. Familj som blir som vänner..
En sann vän som håller hjärtat mitt kärt skulle jag utan att blinka ställa mig framför och skydda..
Tyvärr ser jag inte detta i någon av er som jag menar här i..
Och jag hoppas att de personer jag menar tar åt sig av detta och förstår att den vänskapen ni hade hos mig,
Finns inte längre och kommer aldrig att komma tillbaka..
Ni är som gamla klasskamrater.. Man hälsar på er på stan drar några artighetsfraser och hittar på en lam ursäkt för att gå vidare…
Mycket kan man säga om mig… Men har jag någonsin svikit dig?